Eva Bodfält i Varberg, i ett kallt ridhus.
En clinic arrangerad av Glädjeklick.
Jag tyckte det var bra, men lite kallt. Jag frös inte, men många andra gjorde.
Lite dyrt också, men jag vet hur dyr Eva är så det är ju ett måste.
Jag tyckte inte om att hon förespråkade korrigeringar, jag tror att man KAN träna hund och få bukt med allsköns beteende utan sådana. Och det där med att hålla upp hunden i halsbandet – även om många antagligen förstod precis vad hon menade tror jag att man hör vad man vill höra, och de som är benägna att ta i lite för mycket hörde nog att det är helt ok att som CM strypa hunden tills den nästan kvävs.
Hon ÄR duktig, det går inte att säga annat, och hur hon såg på hunden/ekipaget precis vad dem behöver träna mest på, det var jag imponerad av. Men det kommer nog med erfarenhet.
Det som hon har som jag saknar är den sociala biten med människor, hon kan prata med folk. På ett sätt vart jag lite besviken för där var ytterst lite som hon sa/gjorde som jag inte redan visste, eller redan gör med min hund.
Det enda som blev liiite ”aha”-upplevelse var det hon sa om tennishunden som kan bli vid skvallerträning: titta dit, titta på mig, titta dit, titta på mig. Det hade jag räknat ut att så blev det, men jag trodde att det var det som var meningen. Men om man som hon sa drar ut på belöningen en bit så blir det inte riktigt samma effekt.
Hon pratade väldigt mycket om beteendekedjor. Att vi skapar dem själva. Att man måste vänta X antal sekunder vid önskat beteende efter oönskat sådant för att inte skapa en kedja av det.
Det tror jag är viktigt också, att man ökar kraven fort, men jag tror inte det är någon fara att i början belöna få sekunder, bara man ökar kraven fort och inte fastnar i de få sekunderna.