Klickerträning innebär inte att man måste ha en klicker i handen. Jag har mer och mer gått ifrån själva klickern men använder de bakomliggande teorierna. Klickertänket så att säga.
Jag har alltid klickertänket med mig. Det innebär inte att jag alltid har en klicker med mig och det innebär inte heller att jag bara står och väntar när hunden beter sig illa. Klickertänket går ju ut på att belöna rätt beteenden och vid felaktiga beteenden så uteblir helt enkelt belöningen.
Jag blir inte arg på min hund för felaktiga beteenden (frustrerad blir jag ibland, det är mänskligt), jag hindrar honom dock från att göra vissa saker som kan vara självbelönande. T ex så skulle jag kunna flytta på honom eller hindra honom för att han är på väg att hoppa upp på vardagsrumsbordet för att sno en macka. Jag blir inte arg och jag gör det inte för att straffa, men hade jag inte hindrat beteendet så hade han lärt sig att det lönar sig att hoppa upp på bordet. I samma tänk måste man ju ha i bakhuvudet att aldrig ge hunden möjligheten att göra fel; ex Lämna aldrig hunden ensam med mat på soffbordet! Gör ni ändå det och hunden då tar något är det ju inte hunden som gjort fel, den vet bara att det inte lönar sig att ens försöka när husse/matte är i närheten, så ingen kan klandra den för att försöka i en ny situation.
Om hunden aldrig någonsin lyckas självbelöna sig med att stjäla mat från soffbordet så kommer han att lära sig att inte hoppa upp på bordet, det är jag övertygad om.
Enligt vetenskapen innebär positiv bestraffning mycket ineffektiv inlärning, om ens någon. Däremot kan man med hjälp av bestraffningar passivisera en hund så att den inte vågar göra något alls – något som av amatörer ofta uppfattas som en mycket lydig hund. Skillnaden mot en hund som förstår vad som lönar sig och vad som inte lönar sig och väljer sitt beteende utefter det, är dock enorm.
För oss som vill ha lyckliga lydiga hundar, finns det bara ett sätt att träna, och det är enligt rådande vetenskap – positiv förstärkning är det som krävs för att äkta inlärning ska ske. epoque
Vad gäller Voff-beteendet då… Igår var jag hundlös (och herregud vad tråkigt det var!) så jag passade på att baka kanelbullar (de blev sådär) och städa i datorn samt bland mina papper. När vov kom tillbaka fick jag reda på att de haft ganska många hundmöten och att de första gått bra, men att han blivit mer och mer uppjagad så att på den sista kunde han inte hålla sig utan skällde på dem. Jag har varit noga med att alltid presentera en eller fler kycklinggodis strax efter lyckat hundmöte, och har jag ingen kycklinggodis går jag på ett sätt så att jag vet att han klarar det utan att voffa.
Dels är ju själva tuggandet lugnande, så efter ett hundmöte gör tuggandet att stressen går ner igen. Dels kan jag tänka mig att han blev lite frustrerad av att inte få beröm när han varit duktig. Men jag vet inte. Den delen av klickertänket är jag lite sämre på, att inte lägga in några värderingar alls utan bara TITTA på det som finns. Men som sagt, hans vofferi ute har nästan lagts på hyllan helt de senaste dagarna, men sen har vi inte direkt haft något hundmöte heller. Förutom då när Hanna och Signe stod utanför dörren och han inte voffade på dem. DET var duktigt, det var extra duktigt med tanke på att han nästan undantagslöst avger ett par voff när man kommer utanför dörren.
Planer
Nu på eftermiddagarna när jag kommer hem ska jag se om jag kan kanalisera hans enorma glädje till att gå slalom mellan mina ben. När detta fungerar på mig ska jag be Marcus göra det, och sedan ska jag be Marcus kompisar, Marcus mamma med flera komma hem till oss och göra det. Detta för att försöka undvika hoppen. Det kan fungera, och det är ju ”klickertänket” i sitt esse: Inte belöna oönskat beteende (ignorera att han studsar), Belöna önskat beteende (slalom ger både godisbelöning och hälsningsceremoni). Jag vet inte om detta fungerar då han är ganska blockerad när han blir så glad, men jag ska ge det ett försök.