I galleriet här ovan syns bilder från Grabbarna Spaniel när de var till och med riktigt nära emellanåt.
Bilden där de är på en svartvit-filt var när vi åkte till morbror och vi alla tre fick dela på en väldigt liten säng. Men det gick bra. Duppen fick hoppa både upp och ner och upp igen utan att F blev sur.
Vissa bilder är lite mer än ett år gamla, andra lite mindre än ett år gamla. Men därefter blev det klinch. Som sagt går det inte att peka på EN anledning. Eller säga ”om vi bara gjort så hade det aldrig hänt”. Det vet vi inte. Det hade kunnat hända ändå. Eller inte. Ingen vet. Många har teorier.
Vi kunde åka tåg och buss, vänta på tåg och buss, hälsa på hemma hos folk, gå in i djurbutiker, gå till veterinären tillsammans. De till och med bajsade synkat (sista bilden).
För att hitta dit igen måste vi ta tag i Carros träningsplan. Den är bra. Men det är svårt. Svårt för att vardagen FUNKAR nu, även om det är meckigt att slussa och fult med kompostgaller. Men det funkar för F är inte ARG. Det funkar för jag kan jobba på dagarna utan axlarna vid öronen. Dock bör vi kanske inte nöja oss vid att det funkar utan vi kanske ska sträva efter friheten igen. Friheten att inte ha kompostgaller i alla rum. Friheten att kunna öppna tvärdrag utan att pussla med var hundarna är och vilken som är ute och vilken dörr som kan vara öppen. Friheten att kunna koppla båda och gå ut, utan en massa pyssel och planerande.
Som det känns nu är det möjligt, men vi måste jobba för det. Tillsammans. Alla fyra. Det går inte att bara jag jobbar för det. Vi måste göra det allihopa.
Dags att ta tag i denna soliga blåsiga dag.