Med risk för att trampa folk på tårna börjar jag nog skriva inlägg igen. Inte att mitt bloggande som sådant skulle vara offensive, men att jag kan RÅKA skriva något som jag inte tänkt på kan vara dumt.
En STOR del av mig vill gå bakåt och ”städa” alla inlägg. Men det skulle ju ta flera år, så det får vara så. Du som orkar bläddra bak till 2004 lär ju känna mig rejält om inte annat.
Anledningar att återstarta bloggandet:
- Accountability
- Rutin
- Dela med mig av smarta saker
- Ifall min FB tas bort vill jag inte att alla spår och minnen från senaste tiden går upp i rök.
- Hjälpa mig minnas saker jag lär mig.
- Öva på att skriva
- Jag vill, helt enkelt.
Jag har absolut ingen plan och det kommer nog vara mestadels tråkigt för besökare att läsa, eftersom det är helt för min egen skull.
Dock har jag svårt att göra saker enbart för min egen skull – vilket är en del av autismproblematiken tydligen. Det är fler som inte bryr sig om saker om det bara gäller en själv, men om det är någon annan i bilden så går det bättre.
Bryr sig ingen om huruvida jag gör det eller ej så blir det inte gjort
Det som funkar bra för mig är att tävla med andra (men bara om jag har chans att vinna, är jag körd försöker jag inte ens). Det som också funkar är om någon annan (låtsas) bry sig. Ex hälsocoacher som efterfrågar rapporter eller midjemått.
Jag frågade en PT här i stan vad hon skulle ta för att ge mig ett program och aktivt SE TILL ATT JAG GJORDE DET. 800 sa hon. Jag investerade det, fick mitt program o sen inget mer. Hmpf. Sannolikt blev det något missförstånd gällande uppdraget. Men det är ett typ-exempel. Det var på intet sätt tråkigt, men bryr sig ingen om huruvida jag gör det eller ej så blir det inte gjort.